Ja det är precis vad jag har, när jag är i skolan och typ skrattar så säger dom att det hörs ända in i de andra klassrummen    igentligen så är väl inte mina skämt speciellt roliga, men folk garvar för att jag garvar HAHAHA!

Men det är ju tur att jag kan glädja folk runt omkring mig   

Bara genom att vara mig själv alltså. Funky!

Satt och lekte med min mobil på lektionen, tog kort på samtliga och körde dom i facewarp, fan vad jag garvade. Spelar ingen roll hur många gånger jag gör det utan jag garvar lika mycket varje gång   

Iofs så skrattar jag väl rätt ofta ändå, men ändock.

Kom sent till skolan idag, skjutsade Kristin och Joline till dagiset bara för att upptäcka att dagiset var stängt, planeringsdag Hahaha! Tyckte att peronalen på skolan tittade lite konstigt på oss då vi gick in på dagisgården.

Sen när jag skulle skjutsa hem flickorna så fick ju Joline frispel, hon ville sitta kvar i bilen så det var bara att följa med syrran upp i lägenheten. Och där stannade jag tills det var dags att skjutsa EmmaPemma till VC, 09.20 Det var ju typ ingen ide att åka till skolan emellan juue.

Men usch vilken tråkig lektion vi haft idag, intresserade mig inte ett dugg så att säga. Bläää!

Hoppas att eftermidddagen blir bättre???

Min dotter fyller 12år idag men det är pappavecka så jag har lovat att komma dit till kvällen och vara med och fira.

Jag vet inte om jag är fånig men jag har sagt till Jullan att vi firar henne när hon kommer hem till mig med presenter och tårta.. Jag vill inte att sakerna hon får ska vara hos hennes pappa. Han har liksom redan varit hemma hos mig och länsat deras rum på saker tidigare, så de ska ha någonting där. Själv tycker jag att det är hans ansvar att handla saker till dom själv så dom kan ha det där, men ja ja...

Ja stackarn...pappan alltså... behöva slänga sina egna pengar på sina egna barn.   

Hmm.... försöker fortfarande få tag på Johanna, men hon vägrar svara. Smisk på rumpan vore lämpligt!!!!

Nä... nu ska jag luncha!

Over and Out Suckers!!!

I helgen hade jag bestämt mig för att ta en "time out" vilket igentligen var en befängd ide då jag hade barnen hemma, men jag gjorde ett tappert försök iallafall. Tog ledigt från alla vänner dock. 1poäng till mig!

Att ta ledigt från släkten var nog en ännu DUMMARE ide! Hahahaha! Hur gör man det??? Först hade jag mina barn som ville till sin morfar och leka med grannflickan så det var ju bara att packa in barnen i bilen och fara till Arnö. Sen ringde syrran och ville boka in oss på lördagen för julbak och pyssel.

Jag hade helst sluppit för jag kände mig som en urkramad trasa, men barnen ville juee och inte kunde jag säga nej till min bedårande syster heller. Det är ju bara att konstatera att jag är en JA-sägare... Blööö!

Men jag gör som jag blir tillsagd jag!   

Under lördagen ringde även min mor och eftersom hon bor ända uppe i Rättvik så är det ju inte precis så att vi pratas vid varje dag så det blev ju ett längre samtal.

Usch... jag ogillar verkligen att sitta i telefon, men ibland funkar det ju iallafall...

Halv tre på lördagsnatten ringer minsta systern och gråter, det hade vart lite drama i kompiskretsen, så det var ju till att vakna och prata en tag.Trodde inte jag skulle kunna somna om men det gjorde jag visst   

Söndagen fortsatte med mobsamtal med systeryster. Men jag fick iallafall lite gjort då jag julpyntade, drog fram granen och städade med kidzen. Var även en tripp till soptippen där jag möttes av enbart karlar!!! Är det bara karlar som åker till tippen??? Kände mig iallafall lite stolt över mig själv som klarar mig utan karlhjälp.

Sen blev det till att åka till pappsen igen då flickorna ville dit, för att senare åka till Kristin och mysa lite med Joline och som grädde på moset blev vi bjudna på en supergod middag där. Syrrans sambo är ju kock!
Fast när jag var där så ringde ju mamma ett par gånger då hon var orolig för Johanna som hade slängt luren i örat på henne och sedan vägrat svara. Jag försökte ringa Johanna flera gånger under kvällen sen, men utan resultat.

Sen var det dags att åka hem vid åtta-tiden och fortsätta pyntet/städningen och natta barn... zzzzzzzz...

Slutkontentan utav det hela var att så här såg min sk

Time Out-Ta hand om mig själv helg" ut!

Frågan är ju om jag lärt mig nått utav det här?

Och ja det har jag... ska jag någonsin ta en time out så är det nog utvandring som gäller.

Slutet gott allting gott!

Over and Out Suckers!

Hmm.... har  funderat lite...

 (ja nu vet jag att jag skröt, jag använde hjärnan haha)

Ärlighet

Ni vet det här med vad man säger och förväntar sig utav folk i sin närhet.

Själv vet jag att jag är grymt duktig på att prata, prata och prata. Jag kan nog prata om precis vad som helst om det är så.

Men till saken hör att om det nu finns saker som jag igentligen inte vill prata om så håller jag tyst, men om någon frågar mig om nått sånt som jag inte vill prata om så kan jag inte ljuga utan känner mig tvungen att berätta precis som det är   

och med det menar jag saker som gäller mig själv.

Andras "hemligheter" däremot håller jag tvärtyst om, men det är något annat liksom.

Shiiiit alltså, det känns ofta jobbigt efteråt och tusen tankar rusar ikring i mitt huvud "Hur låter det här då" "kommer människan någonsin vilja ha något mer att göra med mig" "tycker personen att jag är sjuk i huvudet nu" "framhäver jag mig som ett offer, för det var inte min mening och det vill jag inte vara" osv osv...

Det konstiga är ju att dessa människor som jag berättar för brukar bli nära vänner till mig och om vi nu var vänner innan så stannar dom kvar   weird men underbart.

Men jag ångrar mig alltid tusenfalt över att jag berättat saker och ting om mig själv, jag är rädd över att få en stämpel som misslyckad eller att det är synd om mig. För jag vill ju bara vara Anna, den jag är, inte vad jag råkat ut för.

JAG ÄR ANNA!

Naiv

Jag tror att folk tror att jag är hur säker som helst på mig själv och ja det är jag nog, iallafall i alla situationer där man kan ta allt som ett skämt. Men när det kommer allvar med i bilden och nu någon skulle visa intresse för mig, säga snälla saker till mig osv så känner jag mig som en fågelholk? Jag blir liksom förvånad över att nån tycker om mig som jag är, är duktig, fin osv???

Det konstiga i det här är ju att jag brukar anta att folk tycker om mig i min närhet.... men när de säger nått snällt om/till mig så fattar jag ingenting?

Frågan jag ställer mig är; "Vem pratar dom om?"

Jag undrar om detta beror på usel självkänsla?

För självförtroende har jag iallafall....

Hur kan detta gå ihop?

Jag måste verkligen ha en väldigt låg självkänsla   

Undrar om det finns någon som tror det om mig?

....för helst vill jag ju inte tro det själv....

Vem är du? Vem är jag?

Levande charader....

Over and Out Suckers!!

 Ja och jo. Har lite tråkigt och behöver en paus från uppsatsen så vad göra? Jo, blogga lite strunt förstås   

Jag är ju grymt glömsk utav mig så att säga. Inget nytt med det, förutom att nu för tiden så har jag papper på det. Hihi. Inte alla som kan "skryta" med det inte! (sa hon ironiskt) 

Pratade med en kvinna igår som sa att jag ska vända mina nackdelar till fördelar istället, men inte förstod jag hur jag skulle göra det? Men hon kom med så fina lösningar att jag nästan kände mig privilegiad istället   "Good for me" så då kändes det ju lite bättre. Gud vad fulla av visdom en del är   

Jag har ju en del som inte funkar efter skalltraumat efter bilolyckan, som jag får leva med resten utav mitt liv vilka jag måste hitta strategier för. Det går liksom inte att medicinera bort. Fast jag tycker att jag hanterar det rätt bra, visst fallerar jag men då är det ju bara att "städa" upp efter mig.

Har ju äntligen fått göra en utredning som fastställt vad som felas mig vilket gör allting mycket lättare eftersom jag nu kan få den hjälp jag behöver   

Fast ibland blir ju min tillvaro lite lätt kaotisk pga att jag glömt något jag skulle göra, eller när jag blir helt "fuckt up" i huvudet när det blir för mycket omkring osv men som tur är jag ju flexibel och ordnar saker och ting iallafall. Det kan ju bli en hel del omplanering så att säga.

Det som känns jobbigast är ju att jag fått epelepsi vilket gör att jag måste undvika en del saker samt sköta mig med mat och sömn. Annars kan det gå illa juuue.

Å andra sidan så är det ingen ide att gå och gräma sig över att saker och ting blivit som det har blivit utan det är ju bara att acceptera. Vilket jag gör. Det är bara att kämpa vidare och göra så gott man kan efter sina egna förutsättningar.

Måste bara säga att jag har så underbara personer runt omkring mig i mitt liv som alltid finns där, bryr sig om mig, uppmuntrar mig och ger mig komplimanger.

 Ni är ju guld värda!!!