Måndag...igen.

Veckorna går så fort och jag vet inte riktigt vart tiden tar vägen, mitt jobb tar all min tid och jag tycker inte att jag har tid med någonting. Min tillvaro känns lätt kaotisk nuförtiden. Jag är rädd för att vara sysslolös och behöva tänka, för tänk om jag stannar upp och funderar? Det skulle vara katastrof....

Kvällar och nätter är värst för det är då tankarna kommer, på vad jag har och vad jag förlorat.

Det känns som om jag lever i ett vakuum, jag skyndar och stressar med allt men har ingen aning om vart jag är på väg. Vet inte riktigt hur jag ska bete mig, det känns som om jag lever från dag till dag.

Mitt ansikte skrattar och ler, jag till och med känner mig riktigt glad för det mesta, men det är tillfälliga stunder. Jag lever i främmande land, jag vet inte rikitgt vilket ben jag ska stå på och jag undrar när jag vant mig? Vant mig vid att det är så här det ska vara, ensam men inte ensam?

Försöker tänka positivt. på allt jag har, mina vänner, barn, familj, jobb.... men ändå känner jag mig ensamast i hela världen.

Jag har tyckt att jag hanterat denna ovana situation helt ok, men inser att jag faktiskt har tappat mig själv, gjort saker jag i normala fall inte skulle ha gjort. Har intalat mig att det är saker jag faktiskt själv väljer, men varför mår jag då dåligt?

Over and Out Suckers från deppbloggerskan :P