För att bekräfta kommentaren "det är bara fjortisar som bloggar" så kan jag väl lika gärna göra det jag blir anklagad över.   Och varför det kanske nån undrar?

Jo det ska jag säga, JAG ÄR EN TÖNTIG FJORTIS SOM INTE FATTAR ATT JAG ÄR 37!   

Och jag blir så förbannat trött på...

.....att det mesta jag säger ska vidareförmedlas!!!   

....att inte bli trodd!   

....att det jag säger inte tas på allvar!   

....att få nedvärderande kommentarer!   

.....att bläääääääääää!   

Jag bygger upp mig själv och ni försöker dra ner mig igen, men N E J aldrig att jag ändrar mig och blir den där tjejjen som inte törs stå upp för sig själv och tycker att hon inte är värd någonting!

Jag är inte bäst i världen (även om jag tror det  )  men jag är värd respekt och att mina åsikter är värda att bli respekterade.

....och som en fin avslutning på detta gnäll, så vill jag bara säga "Leve fjortisar!"     

Helt plötsligt tänkte jag att "Idag är början av resten utav mitt liv"... Nästa tanke var "Vilket fult ord! "BÖRJAN" är?!? Böjan, blöjan, börj, burjare? Usch    men ändå är det ju ett bra ord, ett positivt ord faktiskt. Men uu så fult.

Men för att återgå till början då...jo det är sant att varje morgon är det ju en ny början på resten utav mitt liv. med så mycket ideer och tankar och så lite som iscensätts.

Jag tänker att jag ska göra så mycket. Få av mina ideer utvecklas till verklighet. En del får jag dock  gjorda. Kors i taket!   Jag har så mycket energi, men oftast springer jag runt i cirklar, börjar med en sak och sen en annan och till slut blir så lite slutfört. Det är då jag blir besviken på mig själv   men det jag gör är att smeta på ett leende i fejset och skojjar bort det. Hmm... det är svårt att få ur ränderna att gå ur vilka format mig till den jag är idag.

Vilket för mig till nått annat. Hur kan jag vara så olik mina föräldrar och syskon? Om jag för ett ögonblick trodde att jag var typ adopterad så får jag genast förkasta dessa tankar då jag utseendemässigt är lik dom. Hmm... så alltså hur kan jag ha blivit jag? Ett mysterium.

Till skillnad från dom är jag en tänkare, och jag skrattar extremt mycket. Jag funderar mycket över vad som är rätt och fel och dessutom tar jag på mig i princip allt som går fel, medans de andra skjuter bort det eller vad man nu ska säga?

Det konstiga i det hela är att de enda som får mig att känna mig totalt värdelös är min familj?

Hur kan det komma sig?   

Men jag vet också att detta är MINA känslor, och den enda som rår för det är ju jag själv. Och jag vill verkligen poängtera att så är fallet, att det är MINA känslor.

Frågan är väl VARFÖR det blivit så?

Men hur det än är så känner jag mig annorlunda, jag känner mig som om jag alltid ställt till med problem och att inget bra jag gjort spelar någon roll?

Och skulle jag hävda mig själv och säga att jag är bra så är det enda som händer är att jag känner mig som om jag ska försöka övertyga dom över hur BRA jag är vilket gör att jag känner mig jättefånig.

Jag har alltid känt så här men det är inte förrens de sista månaderna jag börjat ifrågasätta detta och stå upp för mig själv. Mycket ovant men nödvändigt för mig själv och min fortsatta utveckling.

Helt plötsligt känner jag hur starkt som helst att J A G har rätt att känna och tycka det jag gör. Jag står för mina handlingar, känslor och tankar och tänker aldrig mer känna mig som syndabocken!

Även om jag vacklar ibland HAHAHAHA!   

Jag har också förstått att det kan vara en nödvändighet att ta avstånd även från vissa släktingar (inte bara sk vänner) för att statuera hur jag känner och tycker, visst hoppas jag att den/de det berör ska öppna ögonen och göra en förändring i sitt sätt att tänka och vara, helt enkelt ta ansvar över sig själv och sina handlingar.

En av sakerna jag funderar över är hur kan man ljuga någon rätt upp i ansiktet och sen påstå sig vara bättre än alla andra? Eller hur man kan vara så urbota korkad att tro att man har rätt att bete sig som ett svin mot sina närmsta?

Och jag kan absolut aldrig förstå hur de närmaste kan acceptera detta? Att bli behandlade som skit?

För egen del kan jag ta avstånd från dessa människor och förstå att problemen ligger hos DOM/DEN , men att stå bredvid och se hur någon sårar sina närmsta gör mig jätteledsen.

Som att behöva stå bredvid och  se hur en enda människa får sina närmsta att må fruktansvärt dåligt då det enda de gjort är att älska denna person, och vilja denna människa väl.

Det tragiska i denna situation är nog att denna människa inte förstår vad handlingarna får för konsekvenser. Hur de sårar och gör illa.

För egen del vill jag att folk ger mig kritik om jag gör fel och hoppas att alla säger åt mig om jag gör någon ledsen så en gemensam lösning kan hittas, eller om jag helt enkelt får försöka ändra på mig.

Varför ska det vara så svårt att tala om känslor?

Shit vilket svammel det här blev då     

Over and out suckers!

Det finns fruktansvärda föräldrar som använder sitt barn som maktmedel och medvetet förbjuder släktingar att träffa barnet bara för att hämnas på de vuxna!!

Tyvärr är det det oskyldiga barnet föräldern straffar mest, för hur ska ett litet barn förstå varför det helt plötsligt inte får träffa dessa släktingar som funnits där från dag ett?

Hur ska detta prägla barnet, att bli fråntagen sina favoriter?

Jag lider med detta barn!

Att använda sitt barn som ett maktmedel, en hämdaktion, gud det är så lågt!

(Lägre än glocalnet  )

Att dessutom stå framför sitt barn och skrika på en älskad släkting, och dessutom de grövsta orden kan ju verkligen diskuteras över hur pedagogiskt det är ur ett barnpersektiv.

Att det dessutom finns andra släktingar i barnets närhet vilka inte gör någonting(?) är skandalöst! Det finns inget som rättfärdigar ett sådant här beteende!

Att jag anser mig värdig att utrycka dessa åsikter beror helt enkelt på att jag själv aldrig har gjort likadant och skulle aldrig göra det heller, samt att det finns inget värre än att skrika framför sina barn.

Jag skulle dessutom aldrig förvägra mina barn sina släktingar, vad jag än skulle tycka om dessa. Det är barnens åsikter som är viktiga, så länge det inte förefaller fara för barnen, vilket det absolut inte gör i detta maktspel.

Men hur som helst tycker jag oändligt synd om denna förälder som beter sig på detta viset, det kan inte vara någon som mår bra innerst inne. Och jag hoppas att denna förälder vaknar upp en dag och tar sig en ordentlig titt på sig själv och sina handlingar.

Over and out Suckers!   

Visst är det så att när det gäller släkten så får man spotta och säga vad man vill om den, men när man hör andra som gör det så blir man lite arg, och i mitt fall...LEDSEN   

När det gäller denna familjemedlem så har jag hört så mkt otrevligheter att mina öron nästan trillar av, och visst, jag håller absolut med på samtliga punkter, och det mesta är sant, men det ska tilläggas att jag inte sagt något till någon

(förutom mina 100vänner  om jag ens har så många? nee skämt åsido, skojja bara) 

och därvid inte spridit några rykten vilket jag inte heller tänker ta på mig!   med tanke på att jag oftast blir anklagad även om jag är oskyldig!!!    jag som är så snäll go och ser ut som en      

Man undrar ju om släkten tror att jag är den enda med mindre trevliga åsikter?

Det konstiga med det hela är nämligen att när jag säger någonting som jag tycker, i mitt fall, som gynnar mig så undrar de vem som satt de grillerna i huvudet på mig??? Hahahahaha   De brukar liksom skyllas över på någon i min närhet och så blir de syndabockarna  

Hmm...man undrar ju om uppfattningen om mig är att jag är förståndshandikappad utan egna åsikter? För man kan verkligen tro det?

......förresten vad hände nu???? ....jag la in en egen åsikt? Ett mirakel har hänt! Tacka Gud! Ett under har skett!  Hallelujha!

Men jag har faktiskt en hel del exempel på olika händelser där jag blivit utsatt för förnedringar som skett och jag antar att jag skrivit om del av dem tidigare, men tyvärr så måste jag ju vara en snäll flicka och inte skriva om våra "familjehemligheter"  

So long Suckers!!

Pga respekt för min mor som ringde för en stund sen och ville att jag skulle ta bort mina "familjeintrigsbloggar" har jag överlagt med mig själv och mina alteregon och tagit bort vissa av mina tidigare inlägg, även om jag själv inte tycker att jag ska behöva göra det....tröstar mig med att jag är en bättre människa, eller nått  

Life is a bitch, then u die   

Men man undrar ju över varför vissa människor inte kan visa lite ödmjukhet utan bara ser till sig själva hela tiden?

Men det är inte mitt jobb att ändra på någon annan vuxen, även om man önskar att man kunde.

Jag har lärt mig att man inte kan ändra på någon om den andra inte kan se det själv och vilja göra en förändring.

Så vad gör jag?

Ingenting, faktiskt, för den enda man kan ändra på är sig själv och det har jag gjort.

Genom att sluta ta skit och stå för mina egna åsikter, känner mig faktiskt lite småstolt över mig själv   

Man kanske kan lära gamla hundar sitta?    

(inte för att jag påstår att jag är gammal, nä nä)    

Halleluljha!! Jag såg ljuset!  ....eller var det bara någon som tände lampan?   

Har föresten börjat fundera över varför jag oftast bloggar då jag är arg eller ledsen? För när jag är glad så skriver jag ju ingenting utan pratar mest bara med mina fanstastiska vänner...

Så alltså kan vi ju summera ihop det hela med;

1. När jag är arg eller ledsen så har jag ett inre behov utav att meddela hela världen

2. När jag är glad delar jag det endast med mina nära och kära.

Hur skumt är inte det?   Tur att psyket ligger nära där jag bor HAHAHA!

...vi kanske ses där   Plötsligt händer det har jag ju hört   

...vita lögner regnar ner över Mitt huvud som smältsnö i början på april.

April april jag kan lura dig vart jag vill   (eller inte)

När blev en lögn v i t?  

Är det lättare att komma undan med ljugandet om man påstår att lögnen är vit?

Är det mer legitimt att ljuga om man säger att den är vit?

Är inte en lögn alltid en lögn?

....sent ska syndaren vakna....har jag hört!   

Det är läskigt att vara åskådare till ditt ljugande, för du ljuger så lätt till vem det nu än månde vara...

Den här bloggen skriver jag till dig, ja just Du!  Jag vet vem Du är, även om du själv kanske inte är helt på det klara med det!

Du påstår att du aldrig läser bloggar? Så jag tycker det ska bli mäkta roligt att höra hur du kommer att formulera dig när du läst detta inlägg? Ett tips på vägen är att inte komma med samma dåliga upplägg som du gjorde idag....att någon (som du inte vet vem det är) har sagt att jag skrivit nått på min blogg som inte lät så bra.... Ljug lite bättre så jag tror på dig istället. Bättre för dig och bättre för mig. Och det som är bra för MIG är bra för DIG   

Jag hatar dig inte, men jag är så fruktansvärt besviken på dig...........  

..................................................
..................................................
.....

Nu vänder jag blad och skriver om nått liknande Hahahaha   

Oki, nu ska jag berätta en liten historia, är ni med?

Det var en gång en liten flicka som gärna gjorde allt och lite till för alla andra, och hon satte alltid andras behov framför sina egna.

Speciellt de som tillhörde hennes egen "lilla skara" utav nära och kära.

Så kom det en dag då en person i hennes lilla skara bad om hennes hjälp.....

....fortsättning följer imorgon, måste sooooova   

Mitt alarm ringde halv sex i morse....suck! Hade ställt in det fel, och vaknar man den tiden och ska upp halv åtta så är det ju ingen större ide att somna om. Har sedan dess, kollat värdelös TV och öppnat räkningar. Inte speciellt upplyftande direkt  

Har funderat en längre tid nu över hur mycket det jag gör är värt egentligen? Visst så visades det lite tacksamhet i början, men sen då? Så fort jag sagt något så omvänds det till att J A G ska vara tacksam???  

Det må vara så att jag är trög? Blond? Hmm...ja hur som helst så fattar jag inte?

Ena stunden så är vi två om saker och ting och i den andra så lämnas jag utanför...och jag har jäkligt svårt med det!!!

Jag vet att jag borde ställa krav, men att diskutera med en narcisist är väldigt väldigt väldigt svårt     Vet faktiskt inte hur jag ska hantera situationen om jag ska vara helt ärlig.

Men det är svårt att inte bli uppskattad, och att någon bara tar en för given. För det är exakt så jag känner mig, tagen för given. Och jag hatar det!

Jag hade iofs inte ställt upp om jag inte tyckte det var kul, eller hade jag? Tänk på att jag är en tönt nu alltså   

Möjligtvis kan det vara mitt fel då jag sällan opponerar mig, men det är ju bara för att jag vet hur det slutar...allt skylls på mig och det är jag som otacksam!!???   Fast ändå så vet jag att det är jag som har rätt den här gången, på riktigt. Faktiskt.   

Många är de gånger då jag tänkt att jag ska skita i det, gå min egen väg, göra nått för mig själv. Jag vet att jag skulle fixa det, och framför allt få bättre ekonomi och bestämanderätt över mig själv och mitt eget liv, arbete. Göra saker och ting på mitt sätt.

Vissa personer är svåra att samarbeta med. Och det är svårt att vara två som alltid vill bestämma. Hahahahaha!  

 Men så kommer dagarna då allt flyter och känns fantastiskt och jag "glömmer" hur saker och ting är. Usch, jag är en alldeles för förlåtande person, men det är svårt att ändra på grundläggande saker hos sig själv. Jag vet inte hur många gånger då jag önskat att jag vore en riktig bitch, egoistisk rent utav. Någon som kör över andra för att få som jag vill. Men näää....jag är tönt, som blir överkörd gång på gång   Tro mig, jag funderar själv över om jag gillar att tycka synd om mig själv, typ leka martyr?

Fast nej, jag kan inte sätta in mig i den rollen heller, enligt mig själv alltså   

Fasiken, jag ska ha det jag har rätt till!! På ett eller annat sätt, för jag är envis och vill ha saker och ting på mitt sätt!!  

Så long Suckers! Peace   

Måndag...igen.

Veckorna går så fort och jag vet inte riktigt vart tiden tar vägen, mitt jobb tar all min tid och jag tycker inte att jag har tid med någonting. Min tillvaro känns lätt kaotisk nuförtiden. Jag är rädd för att vara sysslolös och behöva tänka, för tänk om jag stannar upp och funderar? Det skulle vara katastrof....

Kvällar och nätter är värst för det är då tankarna kommer, på vad jag har och vad jag förlorat.

Det känns som om jag lever i ett vakuum, jag skyndar och stressar med allt men har ingen aning om vart jag är på väg. Vet inte riktigt hur jag ska bete mig, det känns som om jag lever från dag till dag.

Mitt ansikte skrattar och ler, jag till och med känner mig riktigt glad för det mesta, men det är tillfälliga stunder. Jag lever i främmande land, jag vet inte rikitgt vilket ben jag ska stå på och jag undrar när jag vant mig? Vant mig vid att det är så här det ska vara, ensam men inte ensam?

Försöker tänka positivt. på allt jag har, mina vänner, barn, familj, jobb.... men ändå känner jag mig ensamast i hela världen.

Jag har tyckt att jag hanterat denna ovana situation helt ok, men inser att jag faktiskt har tappat mig själv, gjort saker jag i normala fall inte skulle ha gjort. Har intalat mig att det är saker jag faktiskt själv väljer, men varför mår jag då dåligt?

Over and Out Suckers från deppbloggerskan :P