I helgen hade jag bestämt mig för att ta en "time out" vilket igentligen var en befängd ide då jag hade barnen hemma, men jag gjorde ett tappert försök iallafall. Tog ledigt från alla vänner dock. 1poäng till mig!

Att ta ledigt från släkten var nog en ännu DUMMARE ide! Hahahaha! Hur gör man det??? Först hade jag mina barn som ville till sin morfar och leka med grannflickan så det var ju bara att packa in barnen i bilen och fara till Arnö. Sen ringde syrran och ville boka in oss på lördagen för julbak och pyssel.

Jag hade helst sluppit för jag kände mig som en urkramad trasa, men barnen ville juee och inte kunde jag säga nej till min bedårande syster heller. Det är ju bara att konstatera att jag är en JA-sägare... Blööö!

Men jag gör som jag blir tillsagd jag!   

Under lördagen ringde även min mor och eftersom hon bor ända uppe i Rättvik så är det ju inte precis så att vi pratas vid varje dag så det blev ju ett längre samtal.

Usch... jag ogillar verkligen att sitta i telefon, men ibland funkar det ju iallafall...

Halv tre på lördagsnatten ringer minsta systern och gråter, det hade vart lite drama i kompiskretsen, så det var ju till att vakna och prata en tag.Trodde inte jag skulle kunna somna om men det gjorde jag visst   

Söndagen fortsatte med mobsamtal med systeryster. Men jag fick iallafall lite gjort då jag julpyntade, drog fram granen och städade med kidzen. Var även en tripp till soptippen där jag möttes av enbart karlar!!! Är det bara karlar som åker till tippen??? Kände mig iallafall lite stolt över mig själv som klarar mig utan karlhjälp.

Sen blev det till att åka till pappsen igen då flickorna ville dit, för att senare åka till Kristin och mysa lite med Joline och som grädde på moset blev vi bjudna på en supergod middag där. Syrrans sambo är ju kock!
Fast när jag var där så ringde ju mamma ett par gånger då hon var orolig för Johanna som hade slängt luren i örat på henne och sedan vägrat svara. Jag försökte ringa Johanna flera gånger under kvällen sen, men utan resultat.

Sen var det dags att åka hem vid åtta-tiden och fortsätta pyntet/städningen och natta barn... zzzzzzzz...

Slutkontentan utav det hela var att så här såg min sk

Time Out-Ta hand om mig själv helg" ut!

Frågan är ju om jag lärt mig nått utav det här?

Och ja det har jag... ska jag någonsin ta en time out så är det nog utvandring som gäller.

Slutet gott allting gott!

Over and Out Suckers!

Hmm.... har  funderat lite...

 (ja nu vet jag att jag skröt, jag använde hjärnan haha)

Ärlighet

Ni vet det här med vad man säger och förväntar sig utav folk i sin närhet.

Själv vet jag att jag är grymt duktig på att prata, prata och prata. Jag kan nog prata om precis vad som helst om det är så.

Men till saken hör att om det nu finns saker som jag igentligen inte vill prata om så håller jag tyst, men om någon frågar mig om nått sånt som jag inte vill prata om så kan jag inte ljuga utan känner mig tvungen att berätta precis som det är   

och med det menar jag saker som gäller mig själv.

Andras "hemligheter" däremot håller jag tvärtyst om, men det är något annat liksom.

Shiiiit alltså, det känns ofta jobbigt efteråt och tusen tankar rusar ikring i mitt huvud "Hur låter det här då" "kommer människan någonsin vilja ha något mer att göra med mig" "tycker personen att jag är sjuk i huvudet nu" "framhäver jag mig som ett offer, för det var inte min mening och det vill jag inte vara" osv osv...

Det konstiga är ju att dessa människor som jag berättar för brukar bli nära vänner till mig och om vi nu var vänner innan så stannar dom kvar   weird men underbart.

Men jag ångrar mig alltid tusenfalt över att jag berättat saker och ting om mig själv, jag är rädd över att få en stämpel som misslyckad eller att det är synd om mig. För jag vill ju bara vara Anna, den jag är, inte vad jag råkat ut för.

JAG ÄR ANNA!

Naiv

Jag tror att folk tror att jag är hur säker som helst på mig själv och ja det är jag nog, iallafall i alla situationer där man kan ta allt som ett skämt. Men när det kommer allvar med i bilden och nu någon skulle visa intresse för mig, säga snälla saker till mig osv så känner jag mig som en fågelholk? Jag blir liksom förvånad över att nån tycker om mig som jag är, är duktig, fin osv???

Det konstiga i det här är ju att jag brukar anta att folk tycker om mig i min närhet.... men när de säger nått snällt om/till mig så fattar jag ingenting?

Frågan jag ställer mig är; "Vem pratar dom om?"

Jag undrar om detta beror på usel självkänsla?

För självförtroende har jag iallafall....

Hur kan detta gå ihop?

Jag måste verkligen ha en väldigt låg självkänsla   

Undrar om det finns någon som tror det om mig?

....för helst vill jag ju inte tro det själv....

Vem är du? Vem är jag?

Levande charader....

Over and Out Suckers!!

 Ja och jo. Har lite tråkigt och behöver en paus från uppsatsen så vad göra? Jo, blogga lite strunt förstås   

Jag är ju grymt glömsk utav mig så att säga. Inget nytt med det, förutom att nu för tiden så har jag papper på det. Hihi. Inte alla som kan "skryta" med det inte! (sa hon ironiskt) 

Pratade med en kvinna igår som sa att jag ska vända mina nackdelar till fördelar istället, men inte förstod jag hur jag skulle göra det? Men hon kom med så fina lösningar att jag nästan kände mig privilegiad istället   "Good for me" så då kändes det ju lite bättre. Gud vad fulla av visdom en del är   

Jag har ju en del som inte funkar efter skalltraumat efter bilolyckan, som jag får leva med resten utav mitt liv vilka jag måste hitta strategier för. Det går liksom inte att medicinera bort. Fast jag tycker att jag hanterar det rätt bra, visst fallerar jag men då är det ju bara att "städa" upp efter mig.

Har ju äntligen fått göra en utredning som fastställt vad som felas mig vilket gör allting mycket lättare eftersom jag nu kan få den hjälp jag behöver   

Fast ibland blir ju min tillvaro lite lätt kaotisk pga att jag glömt något jag skulle göra, eller när jag blir helt "fuckt up" i huvudet när det blir för mycket omkring osv men som tur är jag ju flexibel och ordnar saker och ting iallafall. Det kan ju bli en hel del omplanering så att säga.

Det som känns jobbigast är ju att jag fått epelepsi vilket gör att jag måste undvika en del saker samt sköta mig med mat och sömn. Annars kan det gå illa juuue.

Å andra sidan så är det ingen ide att gå och gräma sig över att saker och ting blivit som det har blivit utan det är ju bara att acceptera. Vilket jag gör. Det är bara att kämpa vidare och göra så gott man kan efter sina egna förutsättningar.

Måste bara säga att jag har så underbara personer runt omkring mig i mitt liv som alltid finns där, bryr sig om mig, uppmuntrar mig och ger mig komplimanger.

 Ni är ju guld värda!!!

Herregud min skapare, jag orkar inte mer!

Har bara lust att skrika "Lämna mig ifred!" men så funkar ju inte livet alla gånger.

Förra veckan var jag barnledig men fick flänga runt som en spottspoling iallafall. Gårdagen var en mardröm.

Syrran hade bilen igår och en massa tider hade jag att passa så det var ju till att gå överallt.

Gick till skolan.

Slutade tolv och gick och åt på kina med Nadasja, in på Bissarnas, hämta mina skor hos skomakaren, kolla vinterstövlar till Saga.

Kl 14.00 skulle jag vara på Åsidan, fick gå direkt därifrån till Bagaregatans VC för "Sluta-Röka-Mötet", gick upp på Öster till Syrran för att hämta bilen, skjutsade hem Carla till Stenkulla, hem för att hämta Saga med kompis och skjutsade till teatern, hämtade upp syrran och vidare till Citygross.

Kom hem halv sju, fick börja förbereda middagen.

Kl 19.00 var det dags att ta bilen igen för att hämta flickorna på teatern, skjutsa hem kompisen.

Hem igen för att göra klart maten. Äta/plocka undan/ diska.

Ut i förrådet och leta fram skridskor och hjälm. Skridskoprovning.

Se till att barnen kom i säng. Somnade inne hos Juliet. Vaknade och gick och la mig i min säng.

Nu sitter jag i skolan och tänker på allt jag ska göra idag, stress stress stress.

På luncen måste jag iväg och handla skridskor, termobyxor, pyssel och pepparkakshus.

Slutar 14.00, direkt hem för att städa undan efter morgonstresset. 15.00 kommer M-L. 15.30 måste jag hämta kidsen i skolan och så vidare hem för julpyssel.

Direkt när M-L gått vid halv sextiden är det dags för matlagning. Men efter detta så kanske jag får en stund över att pusta ut innan det är dags för läggning utav barnen så jag kan stupa i säng...

Och bara så alla vet så tänker jag inte gå utanför dörren i helgen om det inte brinner eller nått   

Over and Out Suckers!!!

Vaknade halv sju i morse, varför det? Jag fick ju sova hur länge jag ville idag    Typiskt....

Försökte smyga så gott jag kunde då jag har lilla Jenny här, man måste ju visa hänsyn. Tydligen visade jag en himla bra hänsyn då hon inte vaknade förrens efter  tre Hahaha   

Jag hann både se på film, skjutsa Sonny till tågstation, åka ner på centrum med syrran och Rogge för att komma hem, äta, se mer film och plocka undan lite. Flickorna kom hem en sväng, Saga hade bara gymnsastikskor på sig!!! De är hos sin pappa den här veckan och att han inte reagerat är under all kritik   tog fram ett par andra skor till henne så hon kunde byta. Min lilla tös   

Skjutsade flickorna till sin pappa, igentligen kumde de ju gå men de bad så snällt. Hämtade Roger så han fick övningsköra en sväng. Åkte sen hem och hämtade Jenny för att fara vidare till syrran där jag skulle vara barnvakt till Joline, vilket gick strålande. Dessutom så gillar hon ju Jenny plus att Rogge dök upp en sväng med käk   What a guy!

Syrran kom hem vid elva och vi åkte väl därifrån en timme senare.

Alltså så har detta varit en helt vanlig dag i mitt liv, en var det hit och en var det dit. Det spelar ingen roll att jag inte planerar nått utan saker och ting brukar ha en förmåga att dyka upp under dagen   

Jag önskar att jag någon gång bara kunde få sitta och ha tråkigt, spelar ingen roll om jag skulle vara ensam eller ha sällskap men det kunde ju få vara himla nice att bara få sitta hemma nån gång men det är väl bara i mina drömmar   

Men hur som helst så är det ju ändå roligt att vara behövd tycker jag   

...imorgon är en ny dag med massa på schemat och det kommer säkert mer   

Nä.... nu ska Jenny och jag glo på TV, får se vem som somnar först, det är säkert jag hihi

Over and Out Suckers!!

 Ja det är precis vad det är att behöva tänka på pengar. Alltid dessa jävla pengar. Kul när man får dom men deprimerande att inse hur lite man har   

Som vanligt får jag alltså en sjukt fattig jul. Jag älskar julen med blir alltid deppig när jag inte har några pengar. Men jag är nog inte ensam om att känna så här.

Jag har iallafall sökt ett par fonder och hoppas att det kommer in nått nu i början utav december så jag kan ge mina barn julklappar.

Det vore ju attans om ingen skulle gråta en skvätt efter att ha läst mitt personliga brev, grymt ledsamt.

Tyvärr är allt sant också.

 Jag har drabbats utav så mycket motgångar i mitt liv att jag skulle kunna skriva en riktigt tjock bok om skiten. Olyckor, psykopater, sjudomar etc etc.. och på grund utav dessa saker har min ekonomi rasat..

.Livet är bra orättvist ibland tycker jag.

Man skulle ju kunna tycka att "han där uppe" kunde dela ut bekymren lite jämt fördelat istället för att kasta all skit på några få utvalda?

Köpte nya dubbdäck för ett tag sen, hade dom på i ungefär 3 veckor så small ena framdäcket, inget som gick att laga förstås...

Dessutom så är bromsskivorna vinda och behöver bytas och då byter man ju naturligtvis bromsklossarna också. Ja det är väl för tur att man är "miljonär"   

En fras som man hört till leda är ju "Det du inte dör av gör dig starkare" även fast det stämmer är det svårt att känna sig gladare för det.....liksom.

Men jag måste ju påpeka att förutom detta pengaproblem så mår jag faktiskt riktigt bra   

Over and Out Suckers!!

Här sitter jag hos syrran och vabbar med Joline, hon är både snorig, har feber och är allmänt kinkig. Men hon är ju söt iallafall   

Positiva tankar brukar ju göra saker och ting bättre, eller nått.

Ska snart iväg till Helen och betala mina räkningar, vilket alltid är lika roligt   

Varje gång känner jag ett enormt obehag och vill bara gå därifrån men när det är klart och jag vet hur extremt lite!!! pengar jag får så kommer man till en acceptans och gå därifrån med lite lättare sinnesstämning. Inte för att det känns kul men det känns iallafall inte obehagligt längre iallafall.

Livet som ensamstående är fruktansvärt förödande för min ekonomi. Men man kan ju inte bo ihop med någon för ekonomin, vilket jag gjort förut, men det är inte värt det. Hellre fattig och glad än bättre ekonomi och att man vantrivs hemma.

Har bott ihop med en riktig nöt en gång, med det fina smeknamnet "ÄckelPäckeln" Haha! Försökte stå ut bara för ekonomins skull, men så här i slutändan så kan jag ju inte påstå att det var värt det direkt   

På tal om smeknamn, jo jag har nog gett alla mina ex "underbara" smeknamn Hahaha!

Tråkmånsen, Psykopaten, ÄckelPäckeln och Fuckface

Nää...nu har jag en liten tjej som pockar på min uppmärksamhet.

Over and Out Suckers!

Helt otroligt vilka patetiska människor det finns därute man slutar aldrig att förvånas.

Hahaha!   

Fakta; Det finns folk som påstår att de inte hävdar sig men likväl gör det.

Det finns folk som aldrig ger sig, men varför slösa tid på något/någon som inte spelar någon större roll?

Nej, inte gör jag det iallafall   

Muuuuhaaa!

Mot öändligheten och vidare!!