Dagen har gått i rasande fart.

Den började med att jag blev väckt 05.30 utav att tvn sattes på, Barnkanalen....

Usch... när man inte får sova sin tid så blir man typ irriterad.

Men jag tycker att jag ska ha en stor eloge! Jag varken visade eller sa något :)

Hallelujha för mig!   

Iofs så kände jag mig utsövd när jag vaknat till liv så det fick väl gå an den här gången.

Hade tänkt gå till apoteket idag för att köpa hörselproppar men det har inte funnits någon tid till det idag. Så det får väl bli en till morgon med tidig väckning och bolibompa   men nu är jag införstådd med det iallafall.

Klar och färdig för skolan så var jag tvungen att åka hem först för att hämta min skolväska och plocka upp Nadasja. Engelska lektionen däremot vart dryg, då hade jag blivit trött..

Kafferasten försvann i ett jehuj (jag babblar för mycket) sedan var det dags för svenskalektion. När lektionen var slut kl tolv så skjutsade jag Marre till hennes pappas jobb, hon skulle hämta pengar.

Sen åkte jag till ockle och hälsade på Jenny. Hon var ledsen, vilket jag kan förstå när hon berättade vad som var fel, så en stor KRAM till min Fina   

Helt plötsligt ser jag att kl är 13.40 Panik! Hade tid till VC till två så jag fick köra som en jubelidiot tillbaka till Nypan. Vart fem min sen men jag kom i allafall.

Sen var det dags för nästa VC där "sluta-röka-kursen" som var mellan 15.30-17.00, men jag var tvungen att sticka kvart i fem då jag lovat att ta Nora eftersom Rogge hade tid hos tandläkaren.

Har precis varit ansvarsfull och "lagat" mat till henne, PanPizza Hahaha!

Men gud så tråkigt det är att höra "Du bestämmer faktiskt inte" "Nej det tänker jag inte" "Jag får det för pappa" " uuu...det kan verkligen vara en påfrestning.

Jag längtar faktiskt tills den berörda pappan kommer, och det gör han visst nu hör jag  

 med mat med sig oxå, vilken eminent karl jag har minsann! Helfabrikat   

Ska väl äta, åka hem och hämta vinterjackan och sen ställa min bil utanför syrran så hon har nått att åka i till sin skola i Norrköping imorgon.

Själv får jag använda mina ben resten av veckan, tröstar mig med att jag får välbehövlig motion.... men jag kommer antagligen frysa ihjäl   stackars mig.

Ja ja.... over and out Suckers!!!

....efterdyningar.

Joline är hemma nu, jag var och hämtade kristin och henne i förmiddags, hon har fått permis till imorgon och händer det inget mer i natt så behöver hon inte åka tillbaka imorgon, utan blir utskriven. Kristin har fått med sig stesolid ifall det händer igen och fått rådet att alltid ge alvedon om hon har feber, samt kyla ner henne då hon ligger i riskzonen att få kramper igen om febern blir för hög.

Men jag hoppas att det aldrig händer igen.

Tänk om personen jag pratade med när jag ringde 112 hade frågat om jag hade stesolid hemma, vilket jag har då jag själv är epileptiker, då hade jag ju kunnat ge henne det på en gång och besparat både henne, Kristin och mig själv en hel massa skräck.

Men det kanske inte är så vanligt att folk har det hemma i och för sig, men de kunde ha frågat.

Skräcken i att hålla i ett litet barn (som känns som mitt eget dessutom) är fruktansvärd. Ett litet barn som krampar, rullar med ögonen, kippar efter luft och blir alldeles blå om näsa och mun.

Ett barn som helt plötsligt efter tio minuters krampande helt plötsligt blir alldeles slapp i kroppen och inte ger ifrån sig något livstecken.

Detta önskar jag ingen.

Usch jag sitter och skakar tänder för jag fryser så. Antar att det är för att chocken släppt nu?

Vad konstigt man beter sig när man hamnar i chock?

Igår när Joline precis börjat krampa och jag sprungit och väckt upp Kristin, ver det som om jag gick på autopilot. Båda två är vi skräckslagna över att hon håller på att dö i mina armar, men ändå... Jag frågar Kristin helt lugnt "Om vi kanske ska ringa akuten???" varav hon svarar "ja .....det kanske är bra om vi gör det???"

Jag vet inte, men det känns nästan som om det är tabu att ringa akuten? Som om man vore fånig? Även fast det här var på allvar så tvekade vi att ringa?

Fel i huvudet? Svar; JA.

Och när jag mitt pucko ringde till akuten, blev jag förvånad utav att de svarar så snabbt att jag inte riktigt visste vad jag skulle säga i ett par millisekunder (man hinner liksom tänka en hel massa på typ en sekund) innan jag hittar målföret och säger vad det gäller.

Jag skämtar inte när jag säger att mitt tonfall lät som om jag pratade om vilket vackert väder det vart, fast det vart tråkigt med mulet väder.   

........och nu fryser jag......och fryser.....

Jaha, hur ska jag kunna somna om nu......?

Min syster och systerdotter sov över här i natt, och jag tyckte att syrran skulle få sova ut så Joline fick sova bredvid mig i natt. Vanligtvis sover jag väldigt tungt men när jag sover bredvid Jollsan sover jag rätt dåligt, dvs lätt. Tur var det, halv två nu inatt så vaknade jag av att Jollsan låg och krampade, hon fick ingen luft.

Jag skrek på syrran i panik,  sliter upp Joline och springer in i sovrummet där hon sover. Medans jag håller i Joline är det enda jag kan tänka på är "nu dör hon, jag håller henne i min famn och nu dör hon och jag kan ingenting göra" det var fruktansvärt. Ringer 112 och medans jag har sköterskan i luren ser jag hur hon blir alldeles blå runt näsa och mun, och helt plötsligt blir hon alldeles slapp.

Ambulansmännen dyker upp strax därpå (tur att jag nästan bor vid lasarettet) han känner på Joline, märker att hon är brännhet, tar av henne kläderna och går ut på balkongen med henne. 

Kristin åker med ambulansen till sjukan och jag tar bilen och kommer efter.

Tydligen kan små barn, hon är 1 1/2 få feberkramper, men hon är nu på väg upp till barnkliniken för observation. Kristin åkte med henne och själv åkte jag hem. Jag ska sova nån timme och sen åka efter.

GUD SÅ RÄDD JAG VAR   

....därför skriver jag   

Satt och tänkte på fördomar, vilket jag INTE anser att jag har, vilket skämt, för det har jag ju ibland. Men säg det inte högt.

När jag började skolan så fanns det en tjej, Emma, som jag tyckte var allmänt uppblåst. Men så plötsligt när jag började andra terminen i skolan så fick vi kontakt, började prata och så och jag upptäckte att jag haft fel. Hon är ju allt annat än uppblåst!

Jag lärde känna en jättemysig tjej, en som bryr sig om, rolig och alldeles fantastisk. Hon finns alltid där och ställer alltid upp    oavsett om hon själv mår dåligt.

Jag hade alltså fel i mina fördomar, my shame. Kände mig faktiskt rätt dum som tyckt illa om henne från början.

Sen har vi underbara vackra Marre. Hon hade fördomar om mig, haha. Hon hade tyckt att jag var dryg, skrattade för mycket, hon irriterade sig på att jag typ aldrig var tyst på lektionerna osv.

Men också vi lärde känna varandra och hon ändrade åsikt om mig.

Hon har precis samma egenskaper som Emma    dessa två flickor är viktiga för mig och jag är så tacksam över att jag fått chansen att lära känna dom   

Emma är den snygga, jag brukar kalla henne "SnyggEmma" och om jag vore kille hade jag ränt benen av mig efter henne    men nu är jag ju inte lesbisk och tänder inte på tjejjer Hahaha!

Marre, ja hon är vacker och alldeles alldeles underbar som person!

Även där hade jag ränt benen utav mig om jag vart lesbisk, eller kille    

Ja självklart har jag andra tjejjer i mitt liv som är alldeles fantastiska, men nu handlade ju detta om fördomar.

Några utav dom som jag ändå vill passa på att höja till skyarna är; Mikaela, Jenny, Mia, Karin, Nadasja. Jag vet att ni alltid finns där för mig, precis som Jag alltid finns där för er   

  Jag har tyvärr inte laddat upp fler bilder på "mina" andra flickor, men här är iallafall Emma och Jag   

Over and Out Suckers!

......nu för tiden när jag ser människan, pratar med honom eller bara tänker på honom så ryser jag av äckel    hahaha.

Tyvärr är detta en människa jag antagligen får dras med resten av mitt liv, mer eller mindre.

Tänk att för ett par år sedan så var det min stora kärlek, oooo jag skulle aldrig kunna älska någon annan som jag älskat honom. OCH tack och lov!!!! Så har jag inte det heller, på både gott och ont kanske?   

Det går fan inte att prata med denna människa utan att jag blir förbannad, visserligen säger jag aldrig något till människan om det. Denna människa känner jag utan och innan och vet vad som funkar, hur man ska ta idioten. Oftast bryr jag mig inte (år av träning) andra gånger när jag jag lagt på luren eller när vi sagt hejdå så brukar jag sitta och svära de fulaste orden jag kan, för mig själv alltså, hahaha! Ibland sitter jag även och sjunger egenhändigt komponerade sånger med fula ord om denna människa alldeles för mig själv    men konstigt nog så hjälper det, alla har vi ju våra sätt att få utlopp för vår ilska och min skadar ju ingen annan.   

Nått som även facinerar mig med denna människa är hur man kan springa runt och köpa en ny tv men inte kläder till sina barn??? Inte för att jag orkar bry mig igentligen och inte vill jag lägga ner nån energi på det heller, men noterat det har jag ju.   

Denna människa gör också som han vill utan att se nått fel i det. Tänk er vad skönt att aldrig ha någon skuld till något? Det måste vara himla nice att vara perfekt   denna människa gör alltså som han vill, men jag har accepterat det. Jag vet att saker och ting kanske inte alltid blir som han sagt, när det gäller barnen alltså. Men what the hell! Orkar inte slösa nån energi på det heller.

Varför skrev jag en blogg om denna människa då? Om jag inte bryr mig som jag skriver?

Jo, därför att jag ville få ur mig hur äcklad jag är utav denna människa, och resten liksom kom för sig självt. Haha! Så nu kan jag släppa detta ett tag till, tills nästa gång jag blir galen på idioten   

Over and Out Suckers!

...jaaaa.... det är vad jag är och det gör mig så ledsen. Känner bara för att gråta och det är jobbigt. Skulle vara skönt att gräva ner sig ett tag. För bara att tänka på det får mig att vilja gråta   

I min familj är jag den man skäms över/välgörenhetsfallet, jag är ingenting att skryta över direkt. Jag har ingen fin utbildning, fint jobb etc. Får knappt pengarna att räcka från månad till månad.

Fick höra att en av mina föräldrar suttit och skrutit för våra "fina" släktingar om vilka duktiga barn han har, dvs mina två systrar.... Släktingarna frågar "har du inte en till dotter?" varav han lite snabbt säger att "hon går på Folkhögskolan" och byter snabbt ämne... så mycket är jag värd.

Mina två systrar har precis sagt upp kontakten med denna förälder och nu känns det verkligen som att jag är skiten som blev kvar och att det är vad man får nöja sig med.

Jag är resterna, jag är inget.

Jag antar att alla familjer har sina lik i garderoberna, och så är det ju även med min.

Jag och min syster är över 30 men kan fortfarande bli sårade utav en av våra förälders handlingar. Man tror att man kommit över och accepterat det förflutna, förälderns nutida handlingar osv, ända tills det kommer en dag då man inser att man fortfarande bär sorg över det som vart och uppenbart fortfarande är.

Vanligtvis brukar jag vara den känsliga, den som är ledsen och besviken, men dom om min förvåning, den här gången när jag fick veta vad som hänt, kände jag bara besvikelse, acceptans och ett enkelt konstaterande att det återigen hänt... Vi barn har återigen blivit bortprioriterade utav nån utomstående.

Jag blev dock förvånad av min systers reaktion, hon som är tuff "hon som inte bryr sig" hon som inte gråter.

Hon var den utav oss som blev alldeles förtvivlad, grät och talade om sina känslor med den här föräldern   min söta gulliga rara syster, jag kände igen mig själv i hennes sorg. Men vad hade hon för det??

Tyvärr kan man inte prata med denna förälder, den blir mest arg, trotsig som en femåring, skyller ifrån sig och har stora problem med att ta en konflikt, vilket gör att man aldrig kan lösa någonting, utan problemet sopas under mattan ända tills det kommer ett nytt.   

Frågan jag alltid ställt mig och antagligen kommer få undra över ända tills den dagen jag dör är hur man kan sätta barn till världen och sedan inte vilja se till att de har det bra, att de prioriteras framför utomstående?

Är inte blod tjockare än vatten?

...så jääääävla bra!!! Ville bara säga det   

"Call your name" på hög volym med tung bas...

Ooooo det riktig knottrar sig på armarna