Helt plötsligt tänkte jag att "Idag är början av resten utav mitt liv"... Nästa tanke var "Vilket fult ord! "BÖRJAN" är?!? Böjan, blöjan, börj, burjare? Usch    men ändå är det ju ett bra ord, ett positivt ord faktiskt. Men uu så fult.

Men för att återgå till början då...jo det är sant att varje morgon är det ju en ny början på resten utav mitt liv. med så mycket ideer och tankar och så lite som iscensätts.

Jag tänker att jag ska göra så mycket. Få av mina ideer utvecklas till verklighet. En del får jag dock  gjorda. Kors i taket!   Jag har så mycket energi, men oftast springer jag runt i cirklar, börjar med en sak och sen en annan och till slut blir så lite slutfört. Det är då jag blir besviken på mig själv   men det jag gör är att smeta på ett leende i fejset och skojjar bort det. Hmm... det är svårt att få ur ränderna att gå ur vilka format mig till den jag är idag.

Vilket för mig till nått annat. Hur kan jag vara så olik mina föräldrar och syskon? Om jag för ett ögonblick trodde att jag var typ adopterad så får jag genast förkasta dessa tankar då jag utseendemässigt är lik dom. Hmm... så alltså hur kan jag ha blivit jag? Ett mysterium.

Till skillnad från dom är jag en tänkare, och jag skrattar extremt mycket. Jag funderar mycket över vad som är rätt och fel och dessutom tar jag på mig i princip allt som går fel, medans de andra skjuter bort det eller vad man nu ska säga?

Det konstiga i det hela är att de enda som får mig att känna mig totalt värdelös är min familj?

Hur kan det komma sig?   

Men jag vet också att detta är MINA känslor, och den enda som rår för det är ju jag själv. Och jag vill verkligen poängtera att så är fallet, att det är MINA känslor.

Frågan är väl VARFÖR det blivit så?

Men hur det än är så känner jag mig annorlunda, jag känner mig som om jag alltid ställt till med problem och att inget bra jag gjort spelar någon roll?

Och skulle jag hävda mig själv och säga att jag är bra så är det enda som händer är att jag känner mig som om jag ska försöka övertyga dom över hur BRA jag är vilket gör att jag känner mig jättefånig.

Jag har alltid känt så här men det är inte förrens de sista månaderna jag börjat ifrågasätta detta och stå upp för mig själv. Mycket ovant men nödvändigt för mig själv och min fortsatta utveckling.

Helt plötsligt känner jag hur starkt som helst att J A G har rätt att känna och tycka det jag gör. Jag står för mina handlingar, känslor och tankar och tänker aldrig mer känna mig som syndabocken!

Även om jag vacklar ibland HAHAHAHA!   

Jag har också förstått att det kan vara en nödvändighet att ta avstånd även från vissa släktingar (inte bara sk vänner) för att statuera hur jag känner och tycker, visst hoppas jag att den/de det berör ska öppna ögonen och göra en förändring i sitt sätt att tänka och vara, helt enkelt ta ansvar över sig själv och sina handlingar.

En av sakerna jag funderar över är hur kan man ljuga någon rätt upp i ansiktet och sen påstå sig vara bättre än alla andra? Eller hur man kan vara så urbota korkad att tro att man har rätt att bete sig som ett svin mot sina närmsta?

Och jag kan absolut aldrig förstå hur de närmaste kan acceptera detta? Att bli behandlade som skit?

För egen del kan jag ta avstånd från dessa människor och förstå att problemen ligger hos DOM/DEN , men att stå bredvid och se hur någon sårar sina närmsta gör mig jätteledsen.

Som att behöva stå bredvid och  se hur en enda människa får sina närmsta att må fruktansvärt dåligt då det enda de gjort är att älska denna person, och vilja denna människa väl.

Det tragiska i denna situation är nog att denna människa inte förstår vad handlingarna får för konsekvenser. Hur de sårar och gör illa.

För egen del vill jag att folk ger mig kritik om jag gör fel och hoppas att alla säger åt mig om jag gör någon ledsen så en gemensam lösning kan hittas, eller om jag helt enkelt får försöka ändra på mig.

Varför ska det vara så svårt att tala om känslor?

Shit vilket svammel det här blev då     

Over and out suckers!