Måndag...igen.

Veckorna går så fort och jag vet inte riktigt vart tiden tar vägen, mitt jobb tar all min tid och jag tycker inte att jag har tid med någonting. Min tillvaro känns lätt kaotisk nuförtiden. Jag är rädd för att vara sysslolös och behöva tänka, för tänk om jag stannar upp och funderar? Det skulle vara katastrof....

Kvällar och nätter är värst för det är då tankarna kommer, på vad jag har och vad jag förlorat.

Det känns som om jag lever i ett vakuum, jag skyndar och stressar med allt men har ingen aning om vart jag är på väg. Vet inte riktigt hur jag ska bete mig, det känns som om jag lever från dag till dag.

Mitt ansikte skrattar och ler, jag till och med känner mig riktigt glad för det mesta, men det är tillfälliga stunder. Jag lever i främmande land, jag vet inte rikitgt vilket ben jag ska stå på och jag undrar när jag vant mig? Vant mig vid att det är så här det ska vara, ensam men inte ensam?

Försöker tänka positivt. på allt jag har, mina vänner, barn, familj, jobb.... men ändå känner jag mig ensamast i hela världen.

Jag har tyckt att jag hanterat denna ovana situation helt ok, men inser att jag faktiskt har tappat mig själv, gjort saker jag i normala fall inte skulle ha gjort. Har intalat mig att det är saker jag faktiskt själv väljer, men varför mår jag då dåligt?

Over and Out Suckers från deppbloggerskan :P

Töntig rubrik jag vet...

...usch vad jag tycker livet är "tungt" ofta, önskar jag kunde säga att jag menade "ibland"   

Sitter med tusen funderingar i mitt huvud men har inga svar, vissa löser sig med tiden, som pengaproblem, andra saker som man tror eller snarare anar sig vara ett problem visar sig väl med tiden om man har fog för sina misstankar för hur som helst så kommer ju sanningen alltid fram förr eller senare.

En person i min närhet har alltid vidhållt en sak i ett antal år och helt plötsligt från den ena dagen till den andra så byter personen åsikt, är det inte nått skumt i görningen då?

Kan inte tro annat iallafall och det äter upp mig, det gör mig verkligen jätteledsen  

Vill inte känna så här och jag hoppas verkligen att det visar sig att jag har fel....

Önskar att jag kunde ta ett piller och le och vara glad och go kexchochlad, säga att jag inte bryr mig, men problemet är ju att jag gör det.... Mycket möjligt att det är nått jättefel på mig.... hahaha

vad är det jag skriver? Det är väl klart att det är    men mer än vanligt då. Har himla svårt att tycka synd om mig själv speciellt länge men det är ju "kul" så länge det varar.

En annan sak jag tänkt en del på är; En av mina vänner, 1 har sagt till min vän 2 att jag haft en "otrevlig åsikt" om vän nr 2 vilket vän nr 2 frågade ut mig om, vilket gjorde att jag såg ut som en fågelholk. Jag är inte sur eller så men man undrar ju varför folk säger saker de själva menar och sedan säger att en annan, dvs jag, i det här fallet sagt så?   

Hade planerat att vara frisk och gå till skolan varje dag den här veckan men nej nej, icke då! Säger bara en sak; MAGINFLUENSA!

Varför blir saker aldrig som man tänkt sig?

Fick besked från FK idag ang underhållsbidrag varannan vecka och hör och häpna! TREHUNDRAFEM KRONOR i månaden per barn! Vilket j----la skämt!

Det är ju lite skillnad mot 1176kr/barn/månad...

Livet är en fest.

Och till råga på detta så har inte mitt aktivitetsstöd kommit in på kontot, mitt bostadsbidrag har hamnat fel, biljäveln måste det bytas bromsskivor på, jag är skyldig mamma pengar som vanligt och JAG HATAR PENGAR! Skiten florerar i mitt huvud 70% utav min vakna tid. Det kanske är så när man inga pengar har.....

Jag har inte blivit beviljad CSN, och oddsen att jag får studera vidare på Aktivitetsbidrag efter den 1 nov är minimala, så snacka om att jag känner mig ledsen så jag har ingen som helst aning hur mitt fortsatta liv kommer att se ut......

Jag hade ju en plan!