Pga respekt för min mor som ringde för en stund sen och ville att jag skulle ta bort mina "familjeintrigsbloggar" har jag överlagt med mig själv och mina alteregon och tagit bort vissa av mina tidigare inlägg, även om jag själv inte tycker att jag ska behöva göra det....tröstar mig med att jag är en bättre människa, eller nått  

Life is a bitch, then u die   

Men man undrar ju över varför vissa människor inte kan visa lite ödmjukhet utan bara ser till sig själva hela tiden?

Men det är inte mitt jobb att ändra på någon annan vuxen, även om man önskar att man kunde.

Jag har lärt mig att man inte kan ändra på någon om den andra inte kan se det själv och vilja göra en förändring.

Så vad gör jag?

Ingenting, faktiskt, för den enda man kan ändra på är sig själv och det har jag gjort.

Genom att sluta ta skit och stå för mina egna åsikter, känner mig faktiskt lite småstolt över mig själv   

Man kanske kan lära gamla hundar sitta?    

(inte för att jag påstår att jag är gammal, nä nä)    

Halleluljha!! Jag såg ljuset!  ....eller var det bara någon som tände lampan?   

Har föresten börjat fundera över varför jag oftast bloggar då jag är arg eller ledsen? För när jag är glad så skriver jag ju ingenting utan pratar mest bara med mina fanstastiska vänner...

Så alltså kan vi ju summera ihop det hela med;

1. När jag är arg eller ledsen så har jag ett inre behov utav att meddela hela världen

2. När jag är glad delar jag det endast med mina nära och kära.

Hur skumt är inte det?   Tur att psyket ligger nära där jag bor HAHAHA!

...vi kanske ses där   Plötsligt händer det har jag ju hört