Varför varför varför är jag så urbota naiv?

Varför ska jag tro att allt är mitt fel?

Varför tar jag på mig allt även fast jag inte är skyldig?

Jag var stolt över mig själv, inga lögner, ingen hysteri och ett sansat beteende.

Jag trodde jag hade lärt mig och framför allt bestämt mig för att ingen någonsin ska få trampa på mig igen, så varför i hela världen låter jag det hända igen?

Jag känner mig så dum, korkad.

Jag sitter ihopkrupen i en låda,jag har svårt att andas, jag tror att jag darrar.

Väggarna trycker mot min kropp, men samtidigt som jag har panik och klaustrofobi så känner jag mig trygg.

Jag är livrädd, ska jag öppna locket? Går det ens att öppna?

Ännu värre , tänk om någon öppnade...

Jag är så rädd, tänk om, tänk inte.

Orkar inte tänka, kan inte tänka.

Vad händer?

Jag skakar men det syns inte.

Yta är allt, släpp inte kontrollen.

Jag har ingen kontroll.

Putta mig och jag hoppar, kittla mig och jag skrattar, slå mig och jag gråter.

Jag är intet, jag är allt.

Jag vet att jag inte är ensam i den bemärkelsen, men ändå känner jag mig ensam. Liten och tråk. Så tack era galningar där ute som förgyller mina dagar   

Här sitter jag och ältar, grämer mig och undrar vad jag kunde gjort annorlunda... men jag vet inte... nä det gör jag inte.
Det känns som om nån dött, så det här går inte, jag måste iväg och ut. Kan inte sitta här i ett sjunkande skepp.

Over and Out Suckers!