Mitt liv är som en endless berg och dalbana, full av gropar och höjder, men inte många rakor.

Jag lider sällan utav att vara bipolär men ibland blir det så påtagligt.

Perioderna när jag gråter för typ ingenting och allting, när minsta lilla sak får mig att i princip börja storgråta på stället. Det är jobbigt.... eller när jag far iväg och hörs och syns. Jag pratar högt, skrattar högt, drar urusla skämt....jag märks med andra ord.

De gånger när jag kommer på mig med att vara sån så brukar jag säga att det är för att jag "tror att universum kretsar kring mig" Hahaha!

Och man kan fan tro det också om man inte känner mig förstås.   

Nån kallade mig för "Duracellkanin" och jag...hmm.... undrade om det stämde?

Givetvis så var jag ju tvungen att fråga min bästis Jenny om det verkligen var så?

Varvid hon svarade att "Ja, Anna så är det. Du är både högt, lågt och överallt"      

Hjälp säger jag!!?

Men hur som helst så är jag ju Jag, och jag är som jag är.

Jag accepterar mig själv, inget snack om det, men man kan väl få ha sina downs.

Ända sen jag var 18 år har jag undrat över när jag ska bli sådär vuxet tråkig som alla andra blivit?

Tyvärr eller Hurra? så har jag kommit fram till att jag aldrig kommer bli tråkigt vuxen, så jag har lagt ner min väntan på det och förstår att jag säkert alltid kommer att vara sån här.

Tänk er mig sittandes på ålderdomshemmet.

Hahaha!

Hoppas jag får en snygg liten toyboy att sextrackasera då   

Överst och Underst Suckers!

I min bil är jag kung, kung över vägarna, kung över allt.

Jag är oövervinnerlig, fantastisk och jag kan vara vem jag vill, jag kan allt.

Det finns inga sorger, inga bekymmer, allt flyter och allt ordnar sig.

När jag ger mig ut på vägarna i min bil blir jag lugn, och vad jag än kände innan får jag under kontroll.

Mina tankar planar ut.

Jag kan alltid lita på dig, visst du har svikit mig ett par gånger men du har alltid bett om ursäkt när jag köpt nya delar åt dig.

Du är min psykolog, älskare, bästa vän och sviker mig nästan aldrig. Däremot är du dyr i drift men det är ju smällar man får ta.

Min stora sorg är dock, Min kära bil, att jag tog dig för att du var det bästa alternativet just då, jag trodde du var billig i drift...men du visade dig vara DYR.

Och det känns ibland som om jag blivit lurad!!!

.....men......

Jag älskar dig, min bil, du är min enda.

Ibland är jag dock otrogen emot dig och testkör andra bilar,

och jag har ägt och lånat fler än jag har fingrar.

Ständigt har jag letat efter äkta vara men aldrig blivit riktigt nöjd   och jag är väl igentligen inte speciellt nöjd med dig heller, men jag vet att du älskar mig och att du alltid finns där för mig närhelst jag behöver dig.

Du är min livlina.

Men du ska veta att om jag endast fick välja att behålla en sak utav alla mina ägodelar så skulle jag behålla Dig!   

Min kärlek är evig, det är bara föremålen (bilarna) som växlar.

Över och Under Suckers!  

Varför är det så många som mår dåligt?

Det är många som kommer till mig med sina bekymmer och jag önskar att jag kunde hjälpa dom alla. Men jag är ju bara jag, en människa. Det enda jag kan erbjuda är att lyssna, finnas där, ge nått råd, trösta och ev nått praktiskt.

Jag önskar innerligt att jag kunde göra mer, typ trolla bort deras depressioner, bekymmer och problem   

Jag tänker speciellt på en person i min närhet som alltid drabbas utav motgångar, inget självförvållat, utan yttre händelser som hon inte själv kan påverka. När saker och ting äntligen börjar ljusna så händer nått annat. Hon får aldrig släppa garden och njuta av livet utan måste alltid kämpa för allting.

Hon är ensam i sin kamp, men som tur är så har hon många bra utomstående personer som hjälper henne. Men systemet i detta land är bedrövligt, man får igentligen ingen hjälp. Nu för tiden så vet jag själv av erfarenhet att du får ingen hjälp av systemet och jag förstår och håller med när flickan säger att det är lönlöst att söka hjälp. Så det enda som gäller är att hjälpa sig själv.

Det är så jävla tragiskt.

Det finns ett ordspråk som heter "En olycka kommer sällan ensam" vilket stämmer in på pricken när det gäller denna flicka.

Tänk om nån kunde skänka henne sitt bananskal? Och med bananskal menar jag alla dessa människor som bara tycks glida genom livet utan några större problem.

En jul med bara bekymmer... jag hoppas ju varje år att det ska vara en tid av glädje, men vis av erfarenhet så vet jag ju att det inte är så för alla.....

Over and Out....