....efterdyningar.

Joline är hemma nu, jag var och hämtade kristin och henne i förmiddags, hon har fått permis till imorgon och händer det inget mer i natt så behöver hon inte åka tillbaka imorgon, utan blir utskriven. Kristin har fått med sig stesolid ifall det händer igen och fått rådet att alltid ge alvedon om hon har feber, samt kyla ner henne då hon ligger i riskzonen att få kramper igen om febern blir för hög.

Men jag hoppas att det aldrig händer igen.

Tänk om personen jag pratade med när jag ringde 112 hade frågat om jag hade stesolid hemma, vilket jag har då jag själv är epileptiker, då hade jag ju kunnat ge henne det på en gång och besparat både henne, Kristin och mig själv en hel massa skräck.

Men det kanske inte är så vanligt att folk har det hemma i och för sig, men de kunde ha frågat.

Skräcken i att hålla i ett litet barn (som känns som mitt eget dessutom) är fruktansvärd. Ett litet barn som krampar, rullar med ögonen, kippar efter luft och blir alldeles blå om näsa och mun.

Ett barn som helt plötsligt efter tio minuters krampande helt plötsligt blir alldeles slapp i kroppen och inte ger ifrån sig något livstecken.

Detta önskar jag ingen.

Usch jag sitter och skakar tänder för jag fryser så. Antar att det är för att chocken släppt nu?

Vad konstigt man beter sig när man hamnar i chock?

Igår när Joline precis börjat krampa och jag sprungit och väckt upp Kristin, ver det som om jag gick på autopilot. Båda två är vi skräckslagna över att hon håller på att dö i mina armar, men ändå... Jag frågar Kristin helt lugnt "Om vi kanske ska ringa akuten???" varav hon svarar "ja .....det kanske är bra om vi gör det???"

Jag vet inte, men det känns nästan som om det är tabu att ringa akuten? Som om man vore fånig? Även fast det här var på allvar så tvekade vi att ringa?

Fel i huvudet? Svar; JA.

Och när jag mitt pucko ringde till akuten, blev jag förvånad utav att de svarar så snabbt att jag inte riktigt visste vad jag skulle säga i ett par millisekunder (man hinner liksom tänka en hel massa på typ en sekund) innan jag hittar målföret och säger vad det gäller.

Jag skämtar inte när jag säger att mitt tonfall lät som om jag pratade om vilket vackert väder det vart, fast det vart tråkigt med mulet väder.   

........och nu fryser jag......och fryser.....

Jaha, hur ska jag kunna somna om nu......?

Min syster och systerdotter sov över här i natt, och jag tyckte att syrran skulle få sova ut så Joline fick sova bredvid mig i natt. Vanligtvis sover jag väldigt tungt men när jag sover bredvid Jollsan sover jag rätt dåligt, dvs lätt. Tur var det, halv två nu inatt så vaknade jag av att Jollsan låg och krampade, hon fick ingen luft.

Jag skrek på syrran i panik,  sliter upp Joline och springer in i sovrummet där hon sover. Medans jag håller i Joline är det enda jag kan tänka på är "nu dör hon, jag håller henne i min famn och nu dör hon och jag kan ingenting göra" det var fruktansvärt. Ringer 112 och medans jag har sköterskan i luren ser jag hur hon blir alldeles blå runt näsa och mun, och helt plötsligt blir hon alldeles slapp.

Ambulansmännen dyker upp strax därpå (tur att jag nästan bor vid lasarettet) han känner på Joline, märker att hon är brännhet, tar av henne kläderna och går ut på balkongen med henne. 

Kristin åker med ambulansen till sjukan och jag tar bilen och kommer efter.

Tydligen kan små barn, hon är 1 1/2 få feberkramper, men hon är nu på väg upp till barnkliniken för observation. Kristin åkte med henne och själv åkte jag hem. Jag ska sova nån timme och sen åka efter.

GUD SÅ RÄDD JAG VAR