Jag antar att alla familjer har sina lik i garderoberna, och så är det ju även med min.

Jag och min syster är över 30 men kan fortfarande bli sårade utav en av våra förälders handlingar. Man tror att man kommit över och accepterat det förflutna, förälderns nutida handlingar osv, ända tills det kommer en dag då man inser att man fortfarande bär sorg över det som vart och uppenbart fortfarande är.

Vanligtvis brukar jag vara den känsliga, den som är ledsen och besviken, men dom om min förvåning, den här gången när jag fick veta vad som hänt, kände jag bara besvikelse, acceptans och ett enkelt konstaterande att det återigen hänt... Vi barn har återigen blivit bortprioriterade utav nån utomstående.

Jag blev dock förvånad av min systers reaktion, hon som är tuff "hon som inte bryr sig" hon som inte gråter.

Hon var den utav oss som blev alldeles förtvivlad, grät och talade om sina känslor med den här föräldern   min söta gulliga rara syster, jag kände igen mig själv i hennes sorg. Men vad hade hon för det??

Tyvärr kan man inte prata med denna förälder, den blir mest arg, trotsig som en femåring, skyller ifrån sig och har stora problem med att ta en konflikt, vilket gör att man aldrig kan lösa någonting, utan problemet sopas under mattan ända tills det kommer ett nytt.   

Frågan jag alltid ställt mig och antagligen kommer få undra över ända tills den dagen jag dör är hur man kan sätta barn till världen och sedan inte vilja se till att de har det bra, att de prioriteras framför utomstående?

Är inte blod tjockare än vatten?