...jaaaa.... det är vad jag är och det gör mig så ledsen. Känner bara för att gråta och det är jobbigt. Skulle vara skönt att gräva ner sig ett tag. För bara att tänka på det får mig att vilja gråta   

I min familj är jag den man skäms över/välgörenhetsfallet, jag är ingenting att skryta över direkt. Jag har ingen fin utbildning, fint jobb etc. Får knappt pengarna att räcka från månad till månad.

Fick höra att en av mina föräldrar suttit och skrutit för våra "fina" släktingar om vilka duktiga barn han har, dvs mina två systrar.... Släktingarna frågar "har du inte en till dotter?" varav han lite snabbt säger att "hon går på Folkhögskolan" och byter snabbt ämne... så mycket är jag värd.

Mina två systrar har precis sagt upp kontakten med denna förälder och nu känns det verkligen som att jag är skiten som blev kvar och att det är vad man får nöja sig med.

Jag är resterna, jag är inget.