...drastiska metoder!

Jag har 12 kr kvar på mitt konto, mitt aktivitetsstöd har sjunkit till 65%....inte roligt. Så nu ska jag berätta en liten historia för er   

Tänk er mig ståendes utanför Åhlens en kulen grå höstdag med duggregn. Jag har  en sliten mörkgrön regnkappa med ett stort hål på axeln och trasiga loafers i stl 45 (det var de enda par skor jag hittade i soptunnan) håret hänger i våta testar kring mitt grådaskiga ansikte, i stort behov utav att tvättas förstås. Mina tårar rinner tillsammans med regnet sakta ner för mina kinder tillsammans med den icke vattentäta mascaran jag snott på Lindex dagen innan och på huvudet har jag knutit en icakasse med instoppade reklamblad för att inte frysa om öronen.   

Nedanför mina fötter har jag ställt en gammal konservburk vilken innehållt bruna bönor en gång i tiden. Jag står och sjunger psalmer från bibeln som prästen i Nicolaikyrkan gett mig.

Jag vet inte ens om jag sjunger rätt melodier då jag aldrig varit en hängiven kyrkobesökare direkt. Den visa jag sjunger mest är "Den blomstertid nu kommer" för den kan jag ju. Den kanske inte är så passande att sjunga en kulen höstdag, men jag måste ju försöka humöret upp och försöka tänka positivt, alltså så står jag och tänker på sommaren, eftersom det är varmare då och jag slipper frysa.

Mitt hem är där jag får vara ifred, den sista tiden hade jag sovit under en gran ovanför Lasarettet.

Jag står alltså utanför Åhlens sjungandes med min halvfalska sångröst, en del som går förbi struntar i mig och andra slänger ner ett par småkronor i min brunaböner burk. Min enda förhoppning är att få ihop till ett mål mat för dagen. Jag har inget hem, inga pengar och inget hopp om framtiden.  

Visst låter detta sorgligt? Och tänk på hur illa de där loafersena skulle se ut på mig och glöm för allt i världen inte icapåsen på huvudet!   Ni ska också betänka över hur illa jag sjunger, och vill ni höra psalmer ute på stan när ni är ute och shoppar? För visst är alla dessa sorgliga tiggare på stan rätt irriterande?

Har ni hört den där reklamen i radion? Ni vet den där man ombeds tänka på hur det skulle kännas om  där 50-lappen i plånboken plötsligt var borta? Och hur det skulle kännas? Kan ni leva med det?

Ja och det är dit jag vill komma nu, om ni nu känner att ni kan vara utan den där 50-lappen (ja gärna mer förstås   ) så ska jag ge er mitt kontonummer     

Over and Out Suckers!