...den enda sanna glädjen    Eller hur Kristin!!!

Var barnvakt igår, men men men på vägen dit utanför syrrans hus så drattar jag plötsligt på ändan. Dunk sa det. I ärlighetens namn så blev jag så förvånad (jag var jättestressad och det var strax innan sju på morgonen) att jag låg platt där mitt på vägen i minst 60sek innan jag reste mig. Jag hann både fundera på om nån såg mitt oviga fall och -VAD HÄNDE??!!   

Ja jag reste mig upp iallafall och sprang uppför trapporna till syrran, för jag var ju lite sen i vanlig ordning HAHA!   

Öppnar dörren bara för att upptäcka syrran står där dubbelvikt och garvar. Jag fattade ingenting? Vad var det som var så roligt? (Ja jag var trögtänkt, men fortsätt tänk på vad tidigt det var på morgonen!)   

Mellan halvkvävda fnissningar klämmer hon fram att hon stått i fönstret och kollat efter mig och naturligtvis sett mitt eminenta fall. Hon tyckte det såg så roligt ut. Dessutom hade jag ju bara legat där på marken som ett fån innan jag raskt ställde mig upp som om ingenting hänt och gått in genom porten.

Men ja, ja nu pratar vi ju om MIG, klantskallen! -Jag erkänner!     

...och som vanligt bjuder jag på mina misstag och fel...

Det roliga i det här att på kvällen när jag träffar henne igen så berättar hon hur roligt hon haft hela dagen åt mitt fall och hur hon berättat det för folk och hållt på att garva ihjäl sig. Själv säger jag bara -Det är ju kul att man kan glädja folk!  

Slutkontentan utav detta är just som jag skrev tidigare "Skadeglädjen är verkligen den enda anna SANNA glädjen"   

Over And Out Suckers!!