Jaha, hur ska jag kunna somna om nu......?

Min syster och systerdotter sov över här i natt, och jag tyckte att syrran skulle få sova ut så Joline fick sova bredvid mig i natt. Vanligtvis sover jag väldigt tungt men när jag sover bredvid Jollsan sover jag rätt dåligt, dvs lätt. Tur var det, halv två nu inatt så vaknade jag av att Jollsan låg och krampade, hon fick ingen luft.

Jag skrek på syrran i panik,  sliter upp Joline och springer in i sovrummet där hon sover. Medans jag håller i Joline är det enda jag kan tänka på är "nu dör hon, jag håller henne i min famn och nu dör hon och jag kan ingenting göra" det var fruktansvärt. Ringer 112 och medans jag har sköterskan i luren ser jag hur hon blir alldeles blå runt näsa och mun, och helt plötsligt blir hon alldeles slapp.

Ambulansmännen dyker upp strax därpå (tur att jag nästan bor vid lasarettet) han känner på Joline, märker att hon är brännhet, tar av henne kläderna och går ut på balkongen med henne. 

Kristin åker med ambulansen till sjukan och jag tar bilen och kommer efter.

Tydligen kan små barn, hon är 1 1/2 få feberkramper, men hon är nu på väg upp till barnkliniken för observation. Kristin åkte med henne och själv åkte jag hem. Jag ska sova nån timme och sen åka efter.

GUD SÅ RÄDD JAG VAR   

....därför skriver jag   

Satt och tänkte på fördomar, vilket jag INTE anser att jag har, vilket skämt, för det har jag ju ibland. Men säg det inte högt.

När jag började skolan så fanns det en tjej, Emma, som jag tyckte var allmänt uppblåst. Men så plötsligt när jag började andra terminen i skolan så fick vi kontakt, började prata och så och jag upptäckte att jag haft fel. Hon är ju allt annat än uppblåst!

Jag lärde känna en jättemysig tjej, en som bryr sig om, rolig och alldeles fantastisk. Hon finns alltid där och ställer alltid upp    oavsett om hon själv mår dåligt.

Jag hade alltså fel i mina fördomar, my shame. Kände mig faktiskt rätt dum som tyckt illa om henne från början.

Sen har vi underbara vackra Marre. Hon hade fördomar om mig, haha. Hon hade tyckt att jag var dryg, skrattade för mycket, hon irriterade sig på att jag typ aldrig var tyst på lektionerna osv.

Men också vi lärde känna varandra och hon ändrade åsikt om mig.

Hon har precis samma egenskaper som Emma    dessa två flickor är viktiga för mig och jag är så tacksam över att jag fått chansen att lära känna dom   

Emma är den snygga, jag brukar kalla henne "SnyggEmma" och om jag vore kille hade jag ränt benen av mig efter henne    men nu är jag ju inte lesbisk och tänder inte på tjejjer Hahaha!

Marre, ja hon är vacker och alldeles alldeles underbar som person!

Även där hade jag ränt benen utav mig om jag vart lesbisk, eller kille    

Ja självklart har jag andra tjejjer i mitt liv som är alldeles fantastiska, men nu handlade ju detta om fördomar.

Några utav dom som jag ändå vill passa på att höja till skyarna är; Mikaela, Jenny, Mia, Karin, Nadasja. Jag vet att ni alltid finns där för mig, precis som Jag alltid finns där för er   

  Jag har tyvärr inte laddat upp fler bilder på "mina" andra flickor, men här är iallafall Emma och Jag   

Over and Out Suckers!

......nu för tiden när jag ser människan, pratar med honom eller bara tänker på honom så ryser jag av äckel    hahaha.

Tyvärr är detta en människa jag antagligen får dras med resten av mitt liv, mer eller mindre.

Tänk att för ett par år sedan så var det min stora kärlek, oooo jag skulle aldrig kunna älska någon annan som jag älskat honom. OCH tack och lov!!!! Så har jag inte det heller, på både gott och ont kanske?   

Det går fan inte att prata med denna människa utan att jag blir förbannad, visserligen säger jag aldrig något till människan om det. Denna människa känner jag utan och innan och vet vad som funkar, hur man ska ta idioten. Oftast bryr jag mig inte (år av träning) andra gånger när jag jag lagt på luren eller när vi sagt hejdå så brukar jag sitta och svära de fulaste orden jag kan, för mig själv alltså, hahaha! Ibland sitter jag även och sjunger egenhändigt komponerade sånger med fula ord om denna människa alldeles för mig själv    men konstigt nog så hjälper det, alla har vi ju våra sätt att få utlopp för vår ilska och min skadar ju ingen annan.   

Nått som även facinerar mig med denna människa är hur man kan springa runt och köpa en ny tv men inte kläder till sina barn??? Inte för att jag orkar bry mig igentligen och inte vill jag lägga ner nån energi på det heller, men noterat det har jag ju.   

Denna människa gör också som han vill utan att se nått fel i det. Tänk er vad skönt att aldrig ha någon skuld till något? Det måste vara himla nice att vara perfekt   denna människa gör alltså som han vill, men jag har accepterat det. Jag vet att saker och ting kanske inte alltid blir som han sagt, när det gäller barnen alltså. Men what the hell! Orkar inte slösa nån energi på det heller.

Varför skrev jag en blogg om denna människa då? Om jag inte bryr mig som jag skriver?

Jo, därför att jag ville få ur mig hur äcklad jag är utav denna människa, och resten liksom kom för sig självt. Haha! Så nu kan jag släppa detta ett tag till, tills nästa gång jag blir galen på idioten   

Over and Out Suckers!

...jaaaa.... det är vad jag är och det gör mig så ledsen. Känner bara för att gråta och det är jobbigt. Skulle vara skönt att gräva ner sig ett tag. För bara att tänka på det får mig att vilja gråta   

I min familj är jag den man skäms över/välgörenhetsfallet, jag är ingenting att skryta över direkt. Jag har ingen fin utbildning, fint jobb etc. Får knappt pengarna att räcka från månad till månad.

Fick höra att en av mina föräldrar suttit och skrutit för våra "fina" släktingar om vilka duktiga barn han har, dvs mina två systrar.... Släktingarna frågar "har du inte en till dotter?" varav han lite snabbt säger att "hon går på Folkhögskolan" och byter snabbt ämne... så mycket är jag värd.

Mina två systrar har precis sagt upp kontakten med denna förälder och nu känns det verkligen som att jag är skiten som blev kvar och att det är vad man får nöja sig med.

Jag är resterna, jag är inget.

Jag antar att alla familjer har sina lik i garderoberna, och så är det ju även med min.

Jag och min syster är över 30 men kan fortfarande bli sårade utav en av våra förälders handlingar. Man tror att man kommit över och accepterat det förflutna, förälderns nutida handlingar osv, ända tills det kommer en dag då man inser att man fortfarande bär sorg över det som vart och uppenbart fortfarande är.

Vanligtvis brukar jag vara den känsliga, den som är ledsen och besviken, men dom om min förvåning, den här gången när jag fick veta vad som hänt, kände jag bara besvikelse, acceptans och ett enkelt konstaterande att det återigen hänt... Vi barn har återigen blivit bortprioriterade utav nån utomstående.

Jag blev dock förvånad av min systers reaktion, hon som är tuff "hon som inte bryr sig" hon som inte gråter.

Hon var den utav oss som blev alldeles förtvivlad, grät och talade om sina känslor med den här föräldern   min söta gulliga rara syster, jag kände igen mig själv i hennes sorg. Men vad hade hon för det??

Tyvärr kan man inte prata med denna förälder, den blir mest arg, trotsig som en femåring, skyller ifrån sig och har stora problem med att ta en konflikt, vilket gör att man aldrig kan lösa någonting, utan problemet sopas under mattan ända tills det kommer ett nytt.   

Frågan jag alltid ställt mig och antagligen kommer få undra över ända tills den dagen jag dör är hur man kan sätta barn till världen och sedan inte vilja se till att de har det bra, att de prioriteras framför utomstående?

Är inte blod tjockare än vatten?

Idag är jag ledig från skolan, visserligen med eget arbete, men skönt ändå för vem vill ta sig ut i det här vädret?

Trodde jag skulle få sovmorgon, men icke vaknar 06.40 av killens knappande på tangentbordet. Känner att jag har grym huvudvärk :(

Går upp och skjutsar honom till jobbet, hinner bara släppa av honom så ringer syrran och vill att jag ska skjutsa Joline till dagis. Efter det åker vi till Maxi. Fortsätter tillbaka till Rogers jobb, hade lovat att skjutsa honom på ett par ärenden ang jobbet.

Nu har jag äntligen kommit hem. Måste tvätta och städa lite. Sen ska jag hämta Marre i skolan, hem igen, hämta Joline, hämta Roger och slutligen hämta Nora.

Detta är min "lediga" dag    haha!

Har ni tänkt på att om man tar ett steg fram så är det ofta två steg tillbaka? Det har jag och jag undrar varför det ska vara så?

Hmmmm....   

Igår var jag på dåligt humör, det kändes som om "någon" har betett sig mycket respektlöst emot mig. Här är man snäll och ställer upp, och vad är tacken? Inte mycket...

Visserligen har personen bett om ursäkt, men för mig är det upp till bevis i fortsättningen, för hur det än är så är det ju lätt att snacka   

Over and Out!

....så det kan gå....

Tycker inte om att känna så här, jag stör mig själv på det och då är det illa    Jag är just nu en "pain in the as" och jag vet om det    Pinsamt!

Men eftersom jag vart i samma sits förut så är mina antenner ute och huvudet snurrar, det känns som om jag väntar på det oundvikliga slutet.

Saker och ting vore mycket bättre om man slutade bry sig.

Antar att jag kommer dit på det ena eller andra sättet.

I slutändan landar jag alltid på fötterna, det gör jag alltid.

Det är upp till mig att avsluta denna vånda.

...och nu lite positivt att ta till sig.....

Allt har en början och allt har ett slut.

Efter regn kommer solsken.

Dont worry be happy.

Se det från den positiva sidan.

Tänk vad mycket du har som är bra.

Carpe Diem!

Var glad över att du är frisk. (denna gillar jag extra mycket HAHAHAHA!

Livet är bra knepigt, sen dör man.

...är där jag befinner mig just nu och har gjort sedan i måndags, gud vad tiden går fort. Jag tyckte att jag nyss kom hit, men så är det alltid tycker jag när jag kommer hit upp till mamma.

Jag har bara haft det lugnt och skönt, eller nu ljög jag, har kuskat runt i Mora, Rättvik och i Leksand så det räcker och blir över. Tycker jag har setat i en bil sedan i lördags. Nu är det bara en tur kvar och det är upp till min moster som har hästar uppe i Mora. Ungarna ska få rida på en åsna, hur många kan stoltsera med det? 

Måste komma ihåg att ta lite kort då, är ju fruktansvärt dålig på att fotografera nu för tiden.  

Tiden här uppe kretsar kring 11.00 kaffet och 16.00 kaffet, sedan fördriver man tiden däremellan. Har hunnit läsa ut en bok sedan jag kom hit, har plöjt så fort jag har haft tid över, och det var en tjock bok! Dessutom har jag lekt snickare och hjälpt mamma göra en stege till våningssängen, eller tarrsäng som man säger här   

Jag är så duktig då!

När jag flyttade härifrån för fem år sedan sa jag till mig själv att jag aldrig mer kunde tänka mig att flytta tillbaka... men idag slog det mig att jag ändrat mig i den frågan. Helt plötsligt kände jag att det skulle jag visst kunna! Varför inte, börja om på nytt igen.

 Men nu tänker jag ju inte göra det då jag trivs alldeles ypperligt hemma i Nypan, men iallafall.

Tanken kändes inte främmande längre.

Jag måste ju säga att det är rätt kul att vara här, det är så många som känner igen mig, fler en vad jag känner igen dock. Men de blir så glada när de ser mig, jag känner mig ju nästan smickrad   

Snart kommer min älskade bror Anders, han är min favoritbror (Kan bero på att jag inte har några fler haha)

och han har sina barn med sig, så det blir ju kul att kusinerna får träffas lite